Mitt synskåp

Det är inte frivilligt som jag håller mig undan. Eller vem vet. Jag har kanske inget vettigt att säga alls just nu och därför låtsas jag att jag har glömt att jag har startat den här bloggen. Eller så är det så att vårt internet har en tendens att fungera tio minuter i taget. Vilket innebär att när jag väl har kommit på vad jag ska skriva, och möjligtvis har hunnit skriva det, så hinner jag inte publicera något innan internet lägger ned. Dessutom brukar det jag skriver mest kännas aktuellt exakt i den stunden då det skrivs. Därav vill jag inte publicera inlägg, som har hamnat i utkast-korgen, i efterhand. Blir spännande att se om detta inlägg hinner publiceras innan internet ballar ur...

#Helgensköp får jag nog konstatera blev biljetten till First Aid Kit's konsert i februari. Har man inte lyssnat in sig på dem, så är det ett hett tips så här i januari att faktiskt göra det. Min favoritlåt är Blue. Även kallad helgens soundtrack. Enligt mig.

Nu kallar den jäsande degen på mig i köket och ska bli förvandlad till piroger.
PHEW. Jag hann skriva detta

Klockan är tjugo över nio. Grannarna har redan börjat festen.
Det är unz unz som gäller. Det bör också tilläggas att jag under min knappa månad i denna lägenhet knappt har sett en skymt av någon granne. Bara en dam med en cykel en gång. Musik kan de spela i alla fall.  Klockan är tjugo över nio och här sitter jag redan med psykologiboken uppslagen. Är det tentavecka så är det.
Annat var det igår:


Förväntningar vs Verklighet. Man kan inte alltid vara på topp.

Igår hittade jag min fina Håkan Hellström-bok. Eller hittade och hittade. Den står ganska väl synlig på den översta hyllan av mitt skrivbord. En mycket hedersvärd plats har den. Fast igår tog jag mig i alla fall lite tid till att titta i den boken. Den är verkligen fin. Minns att jag köpte den när Håkan besökte en skivaffär här i Linköping förra året. Hade precis lärt känna Anna S. i min spanskagrupp och vi insåg att vi båda gillade Håkan Hellström. Vilket sammanträffande då att han faktiskt skulle besöka Linköping en eftermiddag i oktober. Tror att vi kände oss rätt dumma när vi stod där i kön till skivbutiken bara för att få en liten glimt av herr Hellström. Dumma på det sättet att vi kände oss lite för gamla för att faktiskt stå i kö för att få en autograf och möjligen säga ett nervöst hej till en artist. Sen insåg vi väl där någonstans i kön att - vad tusan - vi gör vad vi vill och det är inte ofta man får chansen att studera Håkan Hellström på så nära håll. Sådana chanser måste man därför helt enkelt ta. Mycket riktigt så stod vi snällt kvar i kön och väntade på att få komma fram till bordet där Håkan satt och signerade för glatta livet. För att överhuvudtaget få komma fram var man tvungen att köpa en skiva. Rätt löjligt egentligen. Var inte så sugen på att köpa en skiva - men då såg jag att man istället kunde köpa Håkan Hellströms bok PS Lycka till ikväll, som hade släppts i samband med den senaste skivan. Den såg så fin ut så den ville jag absolut ha. Så småningom var det min och Annas tur att få våra tre gyllene sekunder med göteborgaren. Den tiden hann man inte med mycket på. Fick boken signerad, men vi kände oss inte riktigt nöjda med det. Vi ställde oss vid sidan av signeringsbordet och väntade på att kön skulle tunnas ut. När den hade gjort det smög vi oss fram igen för att få ta en bild med Håkan också. Det fick vi. Tyckte att jag skulle passa på att säga något bra också nu när vi faktiskt fick lite mer tid tillsammans. Fast det enda jag kunde säga var i princip - Jag är så himla nervös nu Håkan. Bra sagt! Håkan tyckte att jag inte skulle vara nervös sa han.

När vi lämnade butiken och kom ut på gatan igen så var både Anna och jag alldeles rusiga. Väldigt mysig känsla måste jag säga och samtidigt rätt konsigt att man kan känna så över att ha träffat en egentligen alldeles vanlig människa.

Som sagt så tog jag fram den där Håkan-boken igår och tittade på alla fina bilder som är hämtade ur Håkans liv. Från hans barndom, ungdom och karriär. Finns även massor texter i boken som Håkan har skrivit och det är en speciell som jag alltid återkommer till. Den om Natalie. Den är så fin.